Ms. B

Efter ett antal sms och mycket snack fram och tillbaka känns det som att inget spelar någon roll.
Kan fortfarande inte förlåta honom. Ändå sitter jag och tänker att jag inte vill förlora honom som min vän.
Han har alltid funnits där. Det är honom jag alltid har pratat med om allt. Ingen som känner mig så bra som han. Jag har berättat saker för honom som ingen annan vet. Inte ens min sambo.
Det kändes verkligen som en käftsmäll. Fast värre. Ja, jag har fått en käftsmäll. Och det kändes inte lika mycket som detta. Kan nog jämföra det med en spark i magen.

Det som känns allra mest är att han bagateliserar händelsen och fattar inte riktigt hur ledsen jag blev. Eller så vill han bara inte förstå. Envisa människa. Tror detta är slutet på vår vännskap och det känns åt helvete rent utsagt.
Stör mig så mycket på att han aldrig kan erkänna sina fel. Då hade detta kunnat lösa sig men nu går det nog inte.
Hans motto är: "Om du stör dig är det bara att dra. Jag är den jag är."
Det ända han har sagt nu är dåliga bortförklaringar och skyller ifrån sig.
Tror jag måste avreagera mig och baka eller nåt.. Men kanske inte ens har någon lust med det. Då är det illa.
Igår när jag inte lekte med Shelia eller va ute på promenad gick jag mest runt och stampade med Shelia i famnen och kunde inte finna någon ro.
Måste försöka hitta på nåt och tänka på något annat.

Ciao!